The next step

The next step

Tomas Ledin

Allt och ingetPosted by Sebastian Wed, August 29, 2018 00:06:47
Helt plötsligt är det uppenbart.
Man gick från att vara huvudkaraktären i "En lång väg tillsammans" till protagonisten i "En del av mitt hjärta". Hur fan hände det? Och det gick så fort...

Är det rimligt det ska göra så otroligt ont under tillfällen? Smärta så det nästan konsumerar hela ens person och väsen? Smärta jag inte ens kände när min son var som sjukast?

Är det för att man var stark tillsammans då och kunde känna tillhörighet? Och nu finns bara ensamheten kvar.

Jag har blivit uppmålad för något jag genuint inte identifierar mig med eller som, har försökt acceptera att det måste vara så, men känner mig inte som den hur jag än försöker.

Jag går på autopilot, jag gör allt jag ska och försöker låta hjärnan gå på högvarv hela tiden med allting är fel, så otroligt fel. Jag slits itu som person i vad är, vad jag trodde jag hade och var.

Om jag är den personen som jag framhävs att vara, då är det ingen idé att fortsätta. Det är ingen idé för att om jag inte kan se eller känna det så kan jag inte göra något åt det och då kommer jag skada andra. En tumör menar inget illa, den vet bara inget annat och förstår inte att den skadar... Jag är en tumör som är obotlig, som ingen rår på. Nej jag är en självmedveten tumör som inte vet vad jag ska göra? Är det enklare att bara avsluta allt istället?

Jag har kanske gjort det jag kan göra för denna värld? Jag har kanske skiftat från att bidra till att dränera? Jag vill bara inte det ska göra ont. Jag är så rädd för att det ska göra ont och jag har inte tillgång till något bra sätt som jag kan vara säker på inte gör ont.

Jag ser alla bilder på mig själv jag försöker ta nu och jag ser falskheten i dom, jag ser att det är ett skal som ler inte en person. Jag blir mera och mera övertygad om att jag är på väg att bli samma person jag fick växa upp med, ännu ett kraftigt incitament att avsluta allt innan det går till det.



Jag vet verkligen inte vad jag ska göra förutom att låta vardagen gå framåt, bara låta den gå... jag spenderar så kopiöst mycket energi och tankar på detta, jag börjar sakta stänga ner som människa. Det blir ett skal kvar av något, ett skelett av något som dött som vittrar sönder under tidens sakta slipande.